Och helgen har bjudit på mycket bra.

- nytonat hår, sjukt nöjd

- provuppsättning och sminkning till balen

- sista provning av balklänningen

- köp av halsband till balen

- fest

- fest

- bakis

Mer eller mindre. Bilder kommer när dom självmant förflyttat sig från kameran till datorn.

När klockan börjar närma sig 7, Anneli säger att hon fått ett önskemål om låt och första tonerna till Simply the best börjar strömma ut ur högtalarna, allt är precis som det alltid varit och som det alltid ska vara, kommer leendet och den extra kraften att orka 20 minuter till. Jag kikar bort mot S som ser lite lurig ut. Självklart var det hon som önskat. Vem annars. Och när vi dom sista minuterna går all in och Anneli sjunger med, "You're simply the best", så är det sådär bra som det bara blir på onsdagar. Och jag inser hur mycket jag kommer sakna passen nu under sommaren. Och om det nu går vägen på intervjun kommer jag inte komma tillbaka till hösten. Det känns tungt. För let's face it, IKSU har garanterat step. Men dom har fan ingen Anneli.

Första semifinalen går tydligen ikväll så jag bestämde mig för att göra mamma och pappa sällskap framför tv:n för att kika vad Europa har att erbjuda. Och efter några låtar satt jag bara och gapade. Är det här ett skämt? Inget land kan väl skicka något sådant på riktigt? Eller? Jag tycker verkligen inte om vårat bidrag, men vi är ju världsbäst om man jämför med alla andra.

Okej, jag tar tillbaka det pyttelite. Belgiens låt är fantastisk.

Nu är jag äntligen färdig med alla prov och inlämningsuppgifter gymnasietiden inneburit. Det sista är gjort och nu återstår bara några dagars njutning innan det hela är över. Jag kan fortfarande inte fatta det. Men det känns otroligt bra. Jag har nått mitt mål.

Jag önskar bara att jag fick dela glädjen med dig.

En hel dag tillsammans med dig var precis vad jag behövde idag. Tack för att du är så fin.

Eller ja, fin.. Det är ju en tolkningsfråga.

Idag fick jag det bästa, finaste och mest glädjande mail jag någonsin fått. En kallelse till intervju i Umeå. En intervju som kan leda till intagning till läkarprogrammet. Jag hade aldrig trott, och ändå sitter jag här nu, med världens största leende på läpparna och inser att allt slit inte varit förgäves. Att det faktiskt leder någonstans. Och drömmen kryper närmare. Även om det fortfarande är en bit kvar, en resa till Umeå och en 45 minuter lång intervju, så är det flera mil närmare än vad det var för en halvtimme sedan. Och jag kan. Jag fixar det här. Jag känner det på mig.