Jag var nyss med om dagens händelse, något som gav mig energi till att plocka fram samhällsboken och försöka trycka in lite ekonomi.

Jag hör hur mamma uppifrån i panik ropar att jag ska komma och hjälpa henne. I tron att hon haft sönder ännu en vas förbereder jag mig för att ta fram dammsugaren, men icke. Istället var det på med skor och jacka och väl ute ser jag bilen inbackad i en av de enorma snövallarna som kantar uppfarten. Med skrattet bubblande i halsen fick jag sätta mig bakom ratten medan mamma och grannar försökte sig på att knuffa loss bilen.

Det skrattet var idag ungefär lika välbehövligt som lov är efter den här veckan.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger förkylningen bosatt sig i min kropp den här vintern. Jag som aldrig är sjuk har nu lyckats få mer frånvaro den senaste månaden än under de senaste tre åren sammanlagt. Jag vågar inte längre gå in på Dexter och titta på min frånvarolista. Febern verkar vara tillbaka också. Bra där.

Så mycket mer positivt än så blir det inte idag.