Eftersom skolan slutade tidigt för min del passade jag på att klicka upp Spotify, ta fram listan med finaste Melissa och dra en filt över mig för att bara ta det lugnt. Orken räckte inte till så mycket mer än så. Och när jag vaknade 45 minuter senare var både orken tillbaka och tankarna borta. Mer eller mindre åtminstone.

Jag saknar lyckan jag kände den sommaren. 

Återigen har jag helt plötsligt tappat orken till allt. Jag förstår inte hur en sådan liten sak som att borsta tänderna kan få mig att vilja gråta av trötthet. Inte så mycket fysisk som psykisk trötthet. Den fysiska klarar jag av. Det är den psykiska, när det känns som att allt rasar samman och att man aldrig ska orka ta sig upp igen, som är värst. Totalt nedbruten utan motivation till att ta tag i mig själv och få det sista gjort innan påsklovet. Mamma känner inte längre igen mig. Jag känner inte längre igen mig heller. Vart är den glada Jennifer som alltid hade reservkrafter lagrade, som aldrig deppade ihop hur mycket som än lades på axlarna. Jag börjar tro att hon inte finns längre. Och finns hon så är hon gömd långt därinne, ovillig att komma fram. Jag vet inte hur jag ska stå ut. För första gången på länge vet jag inte om jag orkar mer. Och jag mår illa över mig själv, över hur jag låtit det gå såhär långt.