Idag fick jag det bästa, finaste och mest glädjande mail jag någonsin fått. En kallelse till intervju i Umeå. En intervju som kan leda till intagning till läkarprogrammet. Jag hade aldrig trott, och ändå sitter jag här nu, med världens största leende på läpparna och inser att allt slit inte varit förgäves. Att det faktiskt leder någonstans. Och drömmen kryper närmare. Även om det fortfarande är en bit kvar, en resa till Umeå och en 45 minuter lång intervju, så är det flera mil närmare än vad det var för en halvtimme sedan. Och jag kan. Jag fixar det här. Jag känner det på mig.