Jag saknar dig. Det gör jag verkligen. Jag saknar att veta vad som händer, hur du mår. Jag kommer ihåg vad alla sa, ni sitter ju ihop. Och dom hade rätt. Men jag vet inte hur många gånger jag ska stå där oskyddad, med nya chanser. Hur många gånger jag ska riskera att bli sårad. För det är så det känns. Varje gång. Som att det kommer sluta likadant som tidigare, med ont och ett stort frågetecken. Du säger att det bara är i mitt huvud, men om det nu är så, varför känner jag inte likadant med alla andra? Varför upplever jag inte den osäkerheten med någon annan, någonsin? Om det nu bara är jag, borde jag inte känna så med alla, isåfall? Jag flyttar om ett halvår, förhoppningsvis. Det är inte så mycket tid kvar. Kanske är det såhär det ska vara. 

Kvällens step-pass var lika bra som vanligt. Jag tror inte jag kan beskriva den totala lyckokänslan som sprider sig genom hela kroppen när musiken dunkar i högtalarna, Anneli är lika svettig som oss andra trots att hon är omänsklig, jag kan knappt andas och ändå kör jag det sista jag har, trots att jag egentligen inte orkar. Det är äkta lycka. 

Jag har hittat den konstigaste kontakten någonsin på min mobil. Kontakten är döpt till "Bilen" och består av ett mobilnummer tillhörande Emma Wassberg i Herte. Jag vet inte ens vem kvinnan är. Sjukt.

Ungefär så förvånad blev jag.

Efter en tidig morgon med lite sömn under natten är kroppen tung. Huvudet ska vi inte ens prata om. Trots det ska jag vara på jobbet om exakt 22 minuter. Bra.

Ikväll väntar ännu ett underbart step-pass med bästa Anneli. Och jag hoppas på att det är lika jobbigt som förra gången, trots att huvudet snurrar och pulsen går upp i 500 efter att ha gått i trappor. Förkylning är det bästa jag vet. 

Positivitet är inte min starka sida idag.