Snart snart snart är det dags att bänka sig framför TV:n (några minuter för sent, tack Viasat för inspelningsbar box) och titta på Idol. Och ja, jag erkänner, jag sitter som klistrad. Inte så mycket för själva programmet, men jag är en sucker för Anders Bagge. På ett icke "jag är attraherad av honom"-sätt. Han är äldre, flintskallig, lite smårund och ja. Men adoptera mig skulle han få alla dagar i veckan i alla fall. 

Ännu bättre

L var in på Roys igår. Hon beställde en nachotallrik utan lök. Och en loka päron. Och när jag såg henne stod valet mellan att springa fram, kasta mig om halsen på henne och snyfta fram ett jag saknar dig eller lite diskret vifta med en kniv och skrika svikare och sedan böna och be om att få åtminstone ett litet pass i veckan med henne. Inget av alternativen skulle ha visat upp någon vidare bra sida av mig så jag nöjde mig till slut med ett smaklig måltid och ett leende. Och förjävla snygg var hon, som vanligt.

Det var då det slog mig, jag måste skicka sms till dig! För det är ju så vi gör. Men när arbetsdagen var slut tog det emot. Jag har inte heller berättat att M var in och åt en kebabtallrik. Hon är mänsklig trots allt. Och inte heller har jag berättat att A var in, och att hon är precis så omänsklig som vi anade. Grekisk sallad. Och ändå vet du ingenting av det här. Varför? Jag vet inte. Saker som förr var självklara är helt plötsligt inte det längre. Varför?