Ryggen har dom senaste dagarna känts bra så idag gjorde jag ett försök med ett pass rygg/axlar med väldigt lätta vikter, för att se hur kroppen reagerade, om det rentav kanske till och med skulle bli lite bättre av träningen. Tänk så fel jag hade. Efter första övningen kände jag att något var fel. Efter ett försök på nästa övning högg det till ordentligt och jag fick ge upp. I ren frustration pressade jag ur lite ur magen och rumpan istället. Totalt var jag på gymmet i 30 minuter, mitt kortaste gympass någonsin. Efteråt ville jag bara lägga mig ner och gråta. Jag blir så arg, frustrerad och ledsen när hjärnan och psyket vill så mycket mer än vad kroppen klarar av. Jag längtar tillbaka till mitt älskade Iksu, till en vardag innehållandes tung träning, både styrka och kondition. Till en kropp som är frisk och orkar med. Nu blir det vila för överkroppen fram tills Italien på lördag. Jag känner redan rastlösheten smyga sig på.